Mätt på värme? – inte redan!

Som mörkerhatare har jag levt upp i sommar. Sugit i mig varenda solminut, de flesta dock i skuggan. Men de räknas ändå som solminutrar. Jag har svävat på små – och svettiga – moln. Badat och ätit mjukglass. Det bästa med värmen och svetten är att man får äta obegränsat med mjukglass. Bada och äta mjukglass, gå ut med hundarna och äta mjukglass, paddla och äta mjukglass, handla mat och äta mjukglass, ta ett glas rosé och äta mjukglass …allt fungerar med mjukglass. Även mina höfter, de är väldigt positivt inställda till mjukglass. Tar hand om varenda liten kalori och lagrar det till sämre tider. Som aldrig infinner sig. Mitt liv har hittills bara bestått av goda tider. Och växande höfter.

Jag har alltså njutit och önskat att sommaren ska vara forever. Det gör inget att det är typ 380 grader ute, jag ser det som en helt godtagbar undanflykt, för allt. Man får lägga sig i skuggan och ligga heeeelt stilla. Med gott samvete. Eller sakta släpa sig ut i vattnet och ligga heeelt stilla (men jag brukar vicka på tårna så att ingen tror att jag är en drunknad).

Men nu är det snart slut på det roliga, nu börjar solbrännan blekna, bikinilinjen frodas och fötterna bli rena. Heltäckande kläder ska på och plötsligt en dag står man där med vantjävlar för att inte smärtfrysa alla sina fingrar. Stampar i marken för att de är klumpiga och förhindrar min finmotorik, stampar i marken när jag har tagit av dem och inte får på dem för att de blöta och köldsmärtande fingrarna fastnar i fodret. Stampar som en tvååring och förbannar kylan som en 48-åring.

Men jag kan stå ut med hösten och vintern – om jag slipper mörker och vantar. Kan vi lösa det?
Då kan jag släppa mitt krav på 12 månaders årlig sommar.

Det är faktiskt inte mycket jag begär.