Nu börjar jag äntligen förstå min hund

… eller rättare sagt – förstå varför hon inte verkar förstå mig. Min Humlehund som dundrade in i vårt liv för snart ett år sedan. Hur man nu kan dundra när man väger knappt 3 kg. Men det gjorde hon. Dundrade. Hon dundrade rakt in i hjärtat på oss. Respektlöst. Vi blev störtförälskade. Bara så där.

Hon är med på allt. Hela kroppen fnittrar och jollrar, hjärnan fladdrar och tankarna far. Hon tänker så det sprakar och lär in nya moment med en illandes energi. Men så plötsligt och utan förvarning… packar hon ihop sin lilla spralliga kropp, sänker svansen, flippar bak öronen och planerar hemfärden. Till soffan.

Vad hände där liksom?

Och nu vet jag. Det är hennes eminenta rasblandning som ställer till det. Som samarbetar lika effektivt i riktning mot soffan som mot nya tricks.

Den lilla toypudeln i henne blir uttråkad och vill ha variation, lhasa apson i henne föreslår soffan som variation, powder puff-anlagen har alltid ifrågasatt varför man måste träna överhuvudtaget och röstar naturligtvis alltid på träningsvägran. Då slår yorkshireterriern till och anser att ett beslut måste man stå fast vid. Soffanbeslutet i detta fall. Som matte hamnar man i underläge. Av en 3 kg Humlehund.

Vill man komma ur underläget gäller det att plocka fram ett trick som en pudelhjärna har svårt att motstå. De andra raserna suckar ljudligt men pudelenergin är svår att bromsa, soffan får vänta lite till. Utom på tävling. Då är min egen hjärnfunktion nämligen nedsatt av nervositet och jag saknar förmåga att luras med ett lågt pudeltrick. En dag lär jag mig kanske att inte anmäla till tävlingar, en dag har Humlehunden kanske lyckats lära mig det. Även om jag är rätt trög. Och definitivt inte så lättlärd som en Humlehund.

De som säger att hundträning är enkelt har aldrig haft en näve Humlehund.

DSC_0738

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.