… eller noga som jag själv uttrycker det.
För några år sedan på mina Stockholmsbesök var tiggare vardagsmat. Samma dilemma varje gång. Ge eller inte ge. Jag vågade inte ge – ingen stockholmare gav, då vågar man ju inte. Man vill ju inte sticka ut, liksom. Jag blev istället en trogen Faktum-kund på mina besök i storstaden, även om jag faktiskt var rätt ensam om att köpa. Men tankarna fortsatte snurra. Samvetet gnagde.
Så dyker den första Faktum-försäljaren upp i Växjö. Bara att köpa, inget att tveka på. Så dyker den första tiggaren upp, en man i 40-årsåldern, en rågblond småländsk man som hamnat utanför trygghetssystemet. Jag blir mållös, han får inget och jag får dåligt samvete. Det gnager inombords. Debatter pågår om tiggeri, ska man ge eller inte. Rekommendationerna från hjälporganisationer och härbärgen är att inte ge. Stöd på andra sätt, tex genom att köpa Faktum. Och det gör jag. Och jag ger inte till tiggare, gör alltså rätt. Men det känns ändå fel? Gnagande fel.
Sen kommer EU-tiggarna. De som tack vare den fria rörligheten inom EU kommer hit och tigger för att kunna försörja sin familj i hemlandet. Ge eller inte ge. De sitter utanför vår lokala affär, de ler och hälsar. Snälla leenden. Sitter i kylan, på cementplattorna, stilla. Själv plågas jag av kylan och ledan bara av att vänta utanför affären med hunden den korta kvart som sambon snabbhandlar.
Men jag har tänkt, och tänkt, och tänkt. Och diskuterat med sambon. Och tänkt, och tänkt, och tänkt. Och lyssnat på mitt hjärta.
Vi är EU-medborgare, det är EU-tiggarna också. Vi har genom EU-gemenskapen kommit överens om att leva tillsammans. Samarbeta. Jobba tillsammans. Hjälpa varandra. De kommer hit för att de inte har något annat val. De hade inte samma tur i livets lotteri som jag. Deras barn hade inte samma tur som mina barn (även om min tonårsdotter hävdar att hon har det värst i hela världen och det kan ju diskuteras, dock inte med henne).
Vi lever i Sverige, i EU, i världen. Vi måste hjälpa varandra. Om vi kan.
Idag gav jag min första tjuga och fick ett leende tillbaka.
Det var en betydelsefull tjuga – för mig.
Jaa, du… Du är inte ensam om att brottas med tankarna. Jag vill lära min son att vara generös mot andra, att behandla alla lika. Varför är jag så rädd för att se andras olycka. Varför är jag så rädd att hjälpa till? Det känns futtigt att ge några kronor – ska jag ge en tjuga varje gång? Det blir ganska mycket pengar i slutet men det borde jag väl kunna avstå, så bra som jag har det… Snurr, snurr, snurr…
En tiggare kommer inte att döma dig för summan, ge småslantar – eller inget. Ge ett äpple, erbjud en avlagd tröja. Huvudsaken är att vi inte tänker: ”Det är inte mitt problem att deras hemland inte tar hand om sina fattiga”. Inte slå det ifrån sig. Men inte ha dåligt samvete för att man köper en glass istället för att ge bort en tjuga. De kommer inte hit för att ge oss dåligt samvete, de kommer hit för att få en smula av vår välfärd.