Som ett färskt tuggummi…

De finns vissa människor som kletar sig fast vid en, som ett färskt tuggummi. Du vet, när man kramar fingrarna runt ett bord och känner något mjukt som häftar fast vid fingertopparna från bordets undersida. Ett räligt otorkat tuggummi. Jävla ungar, kanske man utbrister. Precis såna människor finns det. Ibland är det hundägare som man träffar på sin trygga promenad i parken. Som envisas med att rasta hunden exakt samma tid varje kväll. De stannar, vi pratar, om både hundar, bilar och ibland även om vädret. De verkar ha humor, att den är rätt sjuk får man bortse från. De pratar faktiskt med en… man får vara glad över det lilla.

Så en dag händer det – fanskapet vill att man ska träffas hemma hos dem. Nu är det kört. Tuggummit klinar sig fast. Umgänget tätnar, man blir vänner. Tuggummit sitter tvärfast.

Tack, C, ditt gamla tuggummi. Snart har du suttit fast i 25 år. I mitt liv, i mina tankar, i mitt hjärta. Vi har haft mer eller mindre kontakt genom åren, samtalat mer eller mindre djupt, vi har skrattat mer eller mindre åt varandras skämt, vi har ansett varandra vara mer eller mindre intelligenta. Dvs du mer intelligent och jag mindre. Vi har mycket gemensamt, du kör mc och jag åker mc, jag har en hund och dina hundar äter gärna upp den, vi gillar båda P och E, i olika intensitet. Tack för att du finns, tack för din humor, värme, intelligens och vänskap.

Bara så du vet, käre vän, bara så du vet. Jag tänker stå ut med dig ytterligare 50 år, minst. Jag är nämligen inte ett tuggummi som en tonåring nitat fast under ett bord. Jag är något mycket värre. Jag är hundskiten som du trampat i med de grova kängorna. Jag tänker fortsätta göra mig påmind, varje steg du tar.

Grattis på 50-årsdagen, käre vän!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *