Jag skulle ringa min son…

… och i telefonboken stod ett annat namn under hans. En gammal väns namn. En vän som betydde mycket för många år sedan. Väldigt mycket. Vi delade ett liv, två katter, ett hem, en hund, en bil och en framtid. Framtiden föll, vänskapen bestod men kontakten rann ut i sanden. För några år sedan fick jag ett mail. Kontakten återupptogs. Mycket vatten hade flutit under broarna men det betydelsefulla förflutna fanns kvar.

Sedan ett par veckor tillbaka finns bara det förflutna kvar, han är borta. Livet överrumplade honom, beskedet överrumplade oss. Världen blev helt plötsligt lite gråare, lite dystrare. Ytterligare ett tomrum i universum. Jag hatar tomrummen i universum, de som blir av de människor jag känt, de människor som berört, de människor som påverkat. Samtidigt är jag glad över att det blir tomrum, att de lämnar spår. J lämnar ett stort spår, i mitt hjärta, i mångas hjärtan. Det är inte alla som gör det. Men han gör det.

Fortfarande står hans namn kvar i telefonboken, snart kanske jag kan radera det. Men inte idag. Inte ännu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *