Det var inte riktigt meningen…

Vi skulle ju inte ha hund igen. Inte ännu. Inte förrän vi blev pensionärer. När vi nu sitter här med en hund så var det inte alls meningen, faktiskt. Och inte vårt fel. Absolut inte vårt fel. Precis som förra gången när det var Tant Ellie som kom in i vårt liv så blev vi övertalade, först en marknadsföringskampanj av bekanta för att därefter slås till marken med en charm-knock-out av hunden. Jag skulle inte ha hund och definitivt inte en blandras. Sambon skulle inte ha hund och definitivt inte en liten hund. Vad stormar in i vårt liv? Jo, en yttepytteliten fyrvägskorsning med ett ego stort som en doberman.

Klockan fem i morse fnittrade tonårsdottern förtjust när hon blev ivrigt väckt av en yttepytteliten hund som tyckte att dagen kunde börja. Alla andra som närmar sig rummet före kl 11 utsätts för dödshot. Men det är tydligen andra lagar och regler för yttepyttesmå hundar som har lite tråkigt. Dock kom ingen dotter ner till frukost… hon var lite trött av någon anledning.

Nu hoppas vi att den yttepyttelilla hunden ska vilja bo hos oss, märgben och blodpudding är inköpt. Kaninerna verkar hon redan vara överens med, dvs hon tror sig ha full makt över dem, där hon ligger i soffan på betryggande avstånd och morrar lite dovt åt dem.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi letade bland vattenskålarna och till slut hittade vi en passande. Men bara så länge – klart att hon ska få en egen, om hon bestämmer sig för att stanna hos oss. Då ska hon även få en egen namnbricka, så att hon slipper Tant Ellies där det står ” Gammal och förvirrad”. Totalt ovetande om vad det står på namnbrickan bär hon den med stolthet… och det kan ju bli lite pinsamt om hon kommer på vad där egentligen står.

Men just nu ligger sambon på alla fyra och sprider lyckligt ut bollar till en yttepytteliten hund som den yttepyttelilla hunden lägger i en låda. Och den stora sambon fnittrar förtjust åt allt den yttepyttelilla hunden hittar på.

Och jag vill absolut inte gå till jobbet i morgon… och det var ju inte riktigt meningen.

 

 

2 Comments

  1. Sofia

    Vilken klok bekanting du har som övertalar dig att ta emot en Humlehund. Hon är ljuvlig och det är du med så ni är ju en perfect match.

    • Marie

      Visst är hon klok :)
      Och ljuvlig är ett ord som jag aldrig har hört om mig… men den yttepyttelilla humlehunden är verkligen ljuvlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *