Våren får gärna dröja…

Med risk för att åka på stryk… snön får gärna vara kvar. I november när vi tvingades ut i nollgradigt beckmörker, jag och Tant Ellie. När vi strävade oss fram i vågrätt regn, förbannade vi vintern, jag och Tant Ellie. Inte en suck att vi skulle överleva en vinter till. Inte en suck. Idag när det närmar sig april och snön yr utanför fönstret sitter jag nöjd i soffan. Våren får gärna dröja.

Ljuset har återvänt – det räcker för mig. Det räcker för att jag ska överleva. Att snön yr innebär att tiden har stannat upp ett tag. Slutat rusa genom årstiderna. Den har stannat i vintern. Våren skrämmer mig, den är en påminnelse om att ännu ett år av mina tilldelade har förbrukats. Ett år som jag aldrig får igen. Ett år närmare döden. Och vad har jag gjort av det? Ångesten suger fast som ett stadigt grepp om nacken. Eller är det bara ångesten över de blekfeta låren som blottas i vårsolen… svårt att veta.

Ute singlar snön ner. Ute strävar alla hundägare på sina kvällsrundor. Jag har inte längre någon hund, Tant Ellie överlevde inte vintern. Jag kan stanna i soffan, eller ta ett bad, eller lägga mig tidigare. Det får man på vintern. Och vintern är kvar, tiden står stilla. Än finns det tid att paddla i magiskt vackert vinterlandskap.

Våren får gärna dröja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.