Tant Ellie är borta…

… men finns ändå överallt. För några dagar sedan satt vi gråtande hos veterinären. Inte för att det är något ovanligt i sig att jag gråter hos veterinären. Jag gråter alltid där, oavsett om det handlar om operation, hälsokontroll eller hundmatsinköp. Patetiskt? Kan jag nog instämma i.

Men i måndags var det relevant. Tant Ellies tilldelade dagar var slut. Hon hade skickligt mörkat en livmoderinflammation som smygande växt sig till dödlig storlek. Hennes tilltagande trötthet hade vi misstolkat som tilltagande hjärtsvikt och den bristande matlusten var inget ovanligt för henne.

13 år, hjärtsvikt, lungsjuk och en stor livmoderinflammation som riskerade brista vilket ögonblick som helst. Oddsen var inte på hennes sida. Hon hade gjort sitt.

Att en så liten hund kan lämna ett så stort tomrum. Och ändå är det inget riktigt tomrum ännu. Hon finns fortfarande kvar. Hon tassar efter mig varje morgon när jag stiger upp. Hon kommer ner för trappan varje dag när jag kommer hem. Hon hoppar ner från soffan när jag går ut i köket för att ge henne medicin. Hon följer med mig ut i bilen när jag ska köra någonstans. Och hon behöver kissa en sista gång varje kväll innan jag går och lägger mig.

Överallt hittar jag saker från henne att plocka undan, hennes handduk på elementet, kopplet på kroken, hundpåsarna i fickan, hundgodiset i andra fickan, hundschampot i duschen, pälsen i dammsugarborsten, matskålarna på golvet, oxbenen i frysen, hundburen i bilen, cykelvagnen i carporten, filten i sovrummet, hundmatstunnan i köket…

Om man tycker att det är jobbig med hund så är det ingenting mot när man inte har den.

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *