Jag har gjort havsdebut!

Det handlar alltså om paddling, att jag har paddlat i havet. Vi var visserligen i Köpenhamn för några veckor sedan och paddlade i havsvatten men det räknas nog inte…

Till helgen var det dags på riktigt. För att känna mig trygg hade jag valt min havsdebut med omsorg, med Kanotföreningen Öresund som tog in på vandrarhem och lagade trerätters middag. Och turerna anpassades efter deltagarnas förmåga. Det passade mig ypperligt. Jag är inte helt förtjust i att sova på hårt liggunderlag med smärtsamma kottar mot ryggen i regnblött tält, fyllt med våta paddlingskläder och äta barrberikad pulversoppa. Dessutom tenderar vissa föreningars paddlingsstrapatser bli karaktärsdanande utflykter där mod och uthållighet ska prövas. Jag vill bara paddla, inte känna mig som Skinnarmo på expedition till Antarktis. Det överlåter jag gärna till andra, till exempel till Skinnarmo själv.

Kvällen innan insåg jag att gänget inte bara ville ha mesta möjliga bekvämlighet, de ville även ha mesta möjliga paddling. Målet för dagen var att runda en ö, naturligtvis den som låg längst bort. På vägen dit passerades ett otal öar som jag ansåg mer lämpliga att runda. Men det verkade genomtänkt och beslutat. Nickade därför och höll med om att den där ön halvvägs mot Polen och totalt oskyddad mot öppet hav nog var en lämplig dagssträcka, framförallt för en feg havsdebutant med axelbesvär under rehabilitering. Nämnde väl lite tyst att det kändes långt men att det kanske var kartans skala som förvillade…

I mitt inre funderade jag på om det var försent att lära sig äta och sminka sig med fötterna (inte samtidigt alltså), eller om man måste vara född utan armar för att lyckas lära sig det. Den kommande axelvärken skulle nämligen göra mina armar och händer obrukbara för några veckor framåt – eller för resten av livet. Funderade på att borsta tänderna med fötterna redan kvällen innan, bara för att träna.

Hur blev det då? Jo, här sitter jag – med fullt fungerande axlar, träningsvärken i mage, rygg och lår har gett med sig (använde alltså rätt teknik). Vädret var strålande, sällskapet fantastiskt trevligt och sträckan slutade på 3 mil, vilket innebar en fördubbling av mitt personliga rekord. Och en sak har jag lärt mig. Lita aldrig på en kanotklubb – bekvämligheter utesluter inte att de har siktat in sig på kartans mest avlägsna ö…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.