Jaha, då har man gjort det igen…

Skyllt på produkten när det är hjärnan som felar.

När man är så där envist säker på att produkten är sönder, tar dit reparatör eller lämnar in – för att få tillbaka den utan åtgärd. Inklusive en blick som tänker att inlämnarens hjärna inte skulle bli utan åtgärd om hon vågat lämna in den. Och det krävs nog en viljestyrka utan dess like för att avstå att rekommendera mig det. Att lämna in hjärnan för reparation alltså.

Denna gång var det min kontorsstol som skulle lagas, den skrapade i gungfunktionen. Och det ska den ju inte. Det vet jag ju. Jag provar ju ut stolar åt folk, ger råd och får kontinuerlig information av säljare. Jag kan min stol och därför visste jag att det var fel på den. Eller inte. Jag hade inte lossat gungan helt. Lätt åtgärdat alltså. Det är värre med hjärnan.

Eller den gången då vi lämnade ner en säng på jobbet för att den slutat funka helt, kunde varken höjas-sänkas, reglera bendelen eller höja huvudänden = sönder. Vi trixar och knixar med våra sängar. Vi är med i upphandlingar, kollar av och ger råd. Vi utbildar personal i hur sängarna funkar. Vi kan våra sängar. Och därför visste vi att det var fel på den. Sängen körs ner och efter 5 minuter ringer de och tycker att vi kan hämta den igen. Alla funktionerna var avstängda. Vi vet ju det, att man kan stänga av funktionerna. Vi lär typ ut det. Den gången var vi dock två hjärnor som samarbetade. Som om det skulle hjälpa. 

Eller när jag precis fått tillbaka min kamera från renovering. En gammal trogen Pentax, en sån med film i. Och så slutade ljusmätaren funka – igen. Den som de precis hade fixat. Tillbaka till affären och klaga. ”Har du bytt batteriet?”, frågade mannen bakom disken lite försynt. Varpå jag bestämt förnekade att det fanns batteri i min kamera. Eftersom jag ägt kameran i 6 år och kunde den utan och innan så visste jag det. Bättre än vad han visste. Och jag försökte få honom att veta det. När han under tiden stod och plockade lite med min kamera och lirkade fram ett batteri…

Det konstiga är att ju bättre man kan sin produkt desto mer tror man på sin förmåga att hantera produkten. Och felet måste då naturligtvis tillskrivas produkten. Men någon dag ska jag bli mer ödmjuk och inse att även solen har sina fläckar. Någon dag ska jag bli mindre pinsam. Någon dag…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *