Begravning igen

Det är återigen dags för begravning, denna gång min farmor. Efter 95 händelserika år har hon äntligen fått somna in. Man har rätt till det då, faktiskt. Idag ska hon begravas. Och jag fasar. Igen. Kommer nog aldrig att vänja mig vid död och saknad. Och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid begravningar, framför allt inte religiösa sådana.

Det är så många måsten under en begravning, måsten att komma ihåg, mitt i sorgen. Men jag slirar på dem. Det finns ritualer som jag inte gör. De som inte hjälper mig i min sorg, de som stör min tanke och känsla, de som inte är jag. På en begravning har jag fullt upp med min sorg, jag vill vara där, i mig själv. Inte i traditionstyngda handlingar.

Jag vet att begravningar är bra för sorgeprocessen, jag vet det. Men jag vill inte utstå folk för det lidandet när jag har dött. Jag vill inte att folk ska fasa för en dag på grund av mig. Därför har jag min plan klar.

Att begravas på kyrkogård känns inte speciellt attraktivt, som ateist är det inte bara ett hån utan även en skrämmande tanke att ligga bland en massa skelett. Vill inte själv bli ett skelett, ta upp plats, till ingen nytta. Och spridd i havet är inte aktuellt med min manetfobi. Nä, jag vill bli recyclad. Återvunnen. Komma till nytta. Jag vill bli kremerad och plöjas ner i fet åkerjord med en växelplog. 

Tillståndet kan dock bli lite svårt att få. Och det är här min sambo kommer in på spelplanen. Gråtande håller han i urnan på begravningsbyrån, ber att få en stund för sig själv och i ett obevakat ögonblick rusar han ut från begravningsbyrån, in i bilen, kör ut till en åker och kastar askan framför en växelplog (jag måste komma ihåg att visa honom hur en växelplog ser ut – och se till att dö under en plöjningsperiod).

Inga traditionella handlingar inblandade, ingen klädkod, ingen dag att frukta. Och varje morgon vid frukostens havregrynsgröt och ostmacka kommer man troligtvis att ägna mig en liten tanke…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.