Vad hände med balettdrömmen?

Undrar kanske ni trogna läsare…

Den blev sann. Inte mer med det. Skulle man kunna tro, men det är mer. Det är så mycket mer.

När man i balettdräkt, strumpbyxor, minimala shorts och små tygskor står framför en spegel som täcker en hel vägg med en kropp som fyller ut hela spegeln – varenda jäkla centimeter av spegeln – då är det lätt att ifrågasätta varför man utsätter sig själv för detta. Om och om igen. Tills musiken startar…

Då händer det. Det magiska. Musiken tar plats, brer ut sig i rummet, tar plats i spegeln och tränger ihop spegelbilden. Och kvar blir en normalliten Marie, dock med muskelbyggnad och vighet som en bulgarisk kulstöterska. Inte så balettigt kanske. Men så börjar dansen…

Och inombords sträcker jag ut varje led, böjer ryggen vigt bakåt och dansar graciöst runt i rummet som en liten snöflinga i decembermörker. Och inombords övergår varje rörelse graciöst till nästa rörelse i harmonisk takt till musiken. I verkligheten är det bara ryggen som hålls sträckt – i den sk bakåtböjningen… I verkligheten är min kropp två taktslag efter övriga gruppens rörelser, hjärnan är 2,5 taktslag efter och för det mesta lyckas jag bara hänga med på sista halvan av alla rörelser. I bästa fall. Lyckligtvis hinner jag inte ens få en glimt av spektaklet i spegeln och den inre bilden förblir den sanna bilden.

Och snart ska jag åter stå framför spegeln med min småmulliga 42-åriga kropp, med min ickevighet, min taktlöshet, min tondövhet och min minnesoförmåga för koreografi. Sammanbitet och djupt koncentrerad. Och inombords lyckligt leende, som fullvärdig medlem i Bolsjojbaletten.

En dag ringer de.

 

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *