Skönt med likasinnade

Äntligen ska jag få tummarna loss och anmäla mej till mitt livs första motionslopp i mountainbike.  Efter att ha cyklat runt i skogarna och på lokala vandringsleder börjar jag känna mej mogen att åter sälla mej till andra idiotförklarade. Det fantastiska med motionslopp är känslan av att vara bland likasinnade. Att inför starten till Stockholm Marathon plötsligt inse att alla övriga 16.000 deltagare troligtvis är lika idiotförklarade i sin hembygd som jag själv – det är häftigt. Och att under 4 timmars löpning slippa bli häcklad av lantbrukargrannar som ifrågasätter syftet med att anstränga kroppen utan anledning. I stället blir man ivrigt påhejad av en beundrande publik. Undrar förresten fortfarande vem som skrek ”Heja Marie från Ljungby” på Gärdet under andra varvet i Stockholm Marathon 2004… 

Nåja, en fotskada har lagt mina marathonplaner lite på hyllan och jag ägnar mej åt cykeln istället. Och efter många timmars vilsecykling i traktens skogar börjar jag känna mej lite ensam… förutom idiotförklarad alltså. Naturligtvis ska det köras ett motionslopp och naturligtvis ett långt… Om jag dessutom ställer upp i tävlingsklass så har jag vinstchans – förra året fanns det bara en deltagare som fullföljde loppet i den klassen. Blir lite deja vu från året då jag blev kommunmästare i löpning.

Men med en cykel från 90-talet, frånvaro av dagens skivbromsar och dämpning, vurpskadade växlar, jag själv i joggingkläder, iförd uttjänta joggingskor (de nya är ju till för löpning…), dotterns avlagda cykelhjälm, skyddsglasögon från Peltor (gratis vid nån demo, men väldigt bra skydd för ögonen) kommer jag nog att känna mej lite utanför ändå när jag tänker efter… men utanför likasinnade åtminstone. Och om det går dåligt finns det ju mer än vädret att skylla på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *