Förbannade barn att man inte kan äga dem!

Det blir så uppenbart när man inte bor med den andra föräldern.

De som har svårt att samarbeta och komma överens om barnen som sammanboende ska absolut inte separera, de som vill ha kontrollen över allt som berör barnen bör definitivt göra allt för att fortsätta bo med den andre föräldern! Det är en förmån att få kompromissa om barnens uppväxtförhållanden, även om man ibland får ge sig så äger man ändå en insyn och påverkansmöjlighet. Detta ger en känsla av att man även äger sina barn och kontrollen över dem. Så är det inte – och det blir så otroligt tydligt vid en separation då man inte bara släpper en livskamrat utan även föräldraansvaret när barnet är hos den andre. Insyn, beslut, val… allt släpper man till den andra den tid barnet är där. Man kan tilldelas insyn och påverkansmöjlighet av den andre men inte kräva det. Du äger inte ditt barn!
… sen kommer kanske dagen då andre föräldern vill ha barnet halvtid… *ryser*… och inget har man att sätta emot… sen kommer kanske dagen då barnet själv får bestämma att bo hos den andre föräldern på heltid… *kalla kårar*…och inget har man att sätta emot. Då är man liten på jorden. Och då inser man att barn – de äger man inte – de har man bara till låns en liten tid. För att därefter packa barnets saker, lyssna på barnets glädje över det nya rummet hos den andra föräldern, skjutsa iväg… och sen bryta ihop av vanmakt över att man inte bestämmer allt här i världen. Inte ens över sina barn. Eller framför allt inte över sina barn. Insikten skrämmer men ger perspektiv…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *