Vågar man höstregnslängta?

Med risk för att råka på stryk av sommarregnstyngda vänner o bekanta erkänner jag öppet att jag har höstregnslängtan.

Antar att flertalet hävdar att det måste finnas en diagnos för det, men jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. Genom att prata öppet om det kanske fler vågar erkänna sin böjelse för höstregnen – och vågar komma ut…

För mej innebär höstregn lugn, nervarvning och tillåtelse att nöta på soffan. När regnet vräker ner och det är becksvart ute är det tillåtet med pjamas, soffa o te före kl 20… och hoppas att ingen kompis kommer förbi – vilket dock händer… Ur Maries ordspråksbok: En riktig vän ser dej i pjamas – utan att förvånas. Det enda som kan locka mej från soffhörnet är möjligheten till promenad i motvind när det regnar vågrätt, finns inte mycket som slår det. (Hmm… skulle vara att äta… är ju en sann skåning med 3 M som ledord – Malmö, Mat o Motvind – även om Malmö numera är utbytt mot Mörka småland). Höstregn är även en karaktärsdanare av rang – finns inte många andra undanflykter som är så tuffa att överbrygga när man ska ut på det planerade långpasset… i nollgradigt hällregn.  Därför önskar även jag någon höstdag med hög o klar luft ibland, sådär 4 dagar i veckan… inprickat på mina träningsdagar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.