Att slå knut på mig själv…

.. om jag åtminstone hade lyckats med det. Gärna en rejäl knop om jag får välja.

Jag antar att om man lyckas slå en knut så är det fixt, svårt att rubba.  Mitt liv innebär ständiga rosetter – enkla att få upp. Att leva som ensamstående mamma innebär ett ständigt knytande för att få ihop tillvaron; pussla ihop arbetstider, fritidstider, träningstider, umgänge med kompisar, hämta/lämna barn, gräva potatis, handla mat, laga mat, rengöra vattenfall (självvalt, jag vet!), rengöra kaninbur (okej – oxå självvalt), tvätta, städa, klippa gräs, klippa barn, betala räkningar, rensa förråd, bygga staket osv. Allt skyfflas in i Tuvegårds schema, uppbokat från 6 på morgonen till 21 på kvällen men alltid med reservation för oväntade händelser; en omkullcyklande dotter, punktering på bilen, kanin med urinvägsinfektion… och dagens schema omkullkastas. Ingen stand-in som kan åka med den omkullcyklade dottern till akuten medan jag fortsätter med dagens program. Nä, bara att ändra planerna och övertyga sonen att akutens tv har bättre bild för Bolibompa än vår (har de flesta… ) och att en korv på Maxi är perfekt kvällsmat. Ni som klagar över att ni slår knut på er själva – uppskatta att ni kan… och slipper knyta rosetter hela dagarna. Själv önskar jag mej lyxen att kunna unna mej en rejält hållbar råbandsknop!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *