Prosopagnosi – lika knäppt som det låter

Men när jag fann det ordet blev jag lycklig. Jag – som de flesta andra – har diagnosticerat mej själv med hjälp av en veckotidnings vetenskapligt välunderbyggda artiklar.

Helt underbart att jag inte är knäpp – bara lite hjärnskadad… Hmm… det där lät kanske inte så optimistiskt trots allt. Nåja, att ha prosopagnosi innebär att vara ansiktsblind, anletsdragen lagras inte i minnet. Att vända ryggen till en prosopagnostiker eller byta kläder innebär en uppenbar risk att råka ut för en ny presentationsritual igen… Försök se en film tillsammans med en prosopagnostiker! HA! Ingen hit. Första 10 min är det lugnt och fridfullt – sen brukar skådisarna byta kläder, omgivningar och frisyrer… då kör det ihop sig. Den som är fullt hjärnfrisk får därefter filmen igenom förklara vilka som gör vad och varför… ett rätt kämpigt arbete. Nu börjar jag förstå varför inbjudningar till bio och filmkvällar ebbat ut… kan även bero på att jag inte hittade dem som jag bestämt träff med bland alla andra människor… Eller ens hittade till bion… eftersom prosopagnosi verkar vara kopplat till dåligt lokalsinne. Jag tycker att min diagnos borde berättiga till parkeringstillstånd för handikapplats på parkeringar – det är jäkligt handikappande att inte hitta till bilen. Handikapplatserna brukar finnas inom synhåll från butiksutgången… om jag nu känner igen min bil – vilket inte alltid är fallet (kan i och för sig bero på att jag knappt har ledsyn). Ärligt talat är jag grymt trött på att inte känna igen folk så; Nu har jag en diagnos – nu vill jag ha behandling oxå! Om nu läkaren godkänner min professionellt ställda egendiagnos… och om behandlingen innebär medicin och inte amputation…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *